Valtion liikuntaneuvosto

Staten upptäcker idrotten (1920−1944)

historia1Idrottensnationella och politiska betydelse ökar och språkstriderna tilltar. Enandet av det tudelade idrottslivet blir ett övermäktigt mål och idrottslivet präglas av tvister mellan organisationerna. Trots det fortsätter tävlingsidrotten sitt segertåg och Finland blir en stormakt inom toppidrotten.

 

Föreningsverksamheten breder ut sig till hela landet och idrotten får allt fler utövare. Idrotten och skyddskårsarbetet stöder varandra. Den spirande stadskulturen frambringar nya grenar. Skoleleverna får sportlov.

 

Statens intresse för idrott och fysisk fostran väcks. Krigsministeriet och kyrko- och undervisningsministeriet tävlar om idrottsförvaltningen. Krigsministeriet drar det kortare strået.

 

Idrott och återuppbyggnad (1945−1966)

Idrotten får ett eget återuppbyggnadsprogram (1945), där bland annat en idrottsminister föreslås. I skolorna byts försvarslektionerna ut mot gymnastiklektioner. Allt fler idrottsanläggningar byggs av

kommunerna.

 

Idrottsförvaltningen fördelas över tre nivåer när kommunerna och länen får egna idrottsnämnder. Ocksåhistoria2 Oy Veikkaus Ab är med och bestämmer om utdelningen av tipsmedlen. De olympiska spelen i Helsingfors (1952) dämpar tillfälligt tvisterna inom såväl politiken som idrotten och sätter fart på internationaliseringen av Finland.

 

Idrottsinstituten, motionsorganisationerna och idrottsvetenskaperna blir berättigade till statsbidrag.

Tränar- och ledarutbildningen effektiveras för att återbörda den förlorade idrottsframgången. En idrottsvetenskaplig fakultet grundas i Jyväskylä (1963). Fädernas ädla tro på idrotten börjar småningom ifrågasättas. Diskussionen om idrottens samhälleliga uppgifter vidgas: ”hälsa och kondition för fosterlandet!”

 

Idrott i välfärdsstaten (1967−1990)

historia3Idrotten kompletteras med en allt mångsidigare motionskultur när finländarna blir ivriga motionärer.

Idrottspolitiken blir en del av samhällspolitiken. Lotto (1971–) fyller på idrottens plånbok. Partierna konkurrerar med idrottspolitiska program. Rådande praxis och arbetsfördelning befästs i idrottslagen (1979) som sammanbinder myndigheterna och organisationerna ännu starkare än tidigare.

 

Klassgränserna inom idrotten bryts på 1980-talet; det är inte längre viktigt ”bland vem man rör sig”. Företagen kastar sig ut på motionsmarknaden. Medborgarnas möjligheter att idrotta och motionera

förbättras. Antalet idrottsgrenar fördubblas och organisationernas krafter splittras – idrottens sönderfall

börjar. Specialidrotten erkänns. Toppidrotten blir lika populär bland tv-tittarna som slottsbalen och skönhetstävlingarna. Vid sidan av idrott och motion uppstår en efterfrågan på en upplevelserik och mindre seriös, till och med karnevalistisk idrottskultur.

 

Mot mångsidig motion (1991–2010)

Idrottskulturen inbegriper också hälsomotion. Begreppet fysisk aktivitet töjs ut till det yttersta: allt frånhistoria4

olympisk idrott till butiksbesök. Vardagsmotionen minskar mer än idrottsutövandet ökar. Såväl unga som gamla får vara med. Kvinnorna härskar på gymmen, männen på tävlingsbanorna. Idrott är fortfarande den populäraste hobbyn bland finländarna.

 

Att byta idrottsförening är inte längre ett brott mot beundrarna. I föreningarna minskar intresset för talkoarbete och grupptillhörigheten får en mer tillfällig karaktär. Proffsen kliver in i föreningarna. Toppidrotten är fortfarande idrottskulturens synligaste, men också mest omstridda område. Den underhållning toppidrotten bjuder på svärtas av dopning och vadslagningsskandaler. Idrottsförvaltningen

ingår en fast förbindelse med social- och hälsovårdssektorn och lösa förbindelser med många andra förvaltningsområden. Idrotten blir med statsrådets välsignelse en gemensam fråga för alla förvaltningsområden.

 

Läs mer: Statens idrottsråd: Riktlinjer för idrott sedan 1920


Skriv ut